Auberginen ska rostas långt förbi mjuk, till den fallit ihop och bronserat.

Ett grepp hämtat ur Ottolenghis vegetariska kokböcker: något rostat och varmt, en sval syrlig sås under, och en rå, skarp topping över. Kontrasten mellan de tre lagren gör rätten — inget av dem är särskilt märkvärdigt för sig.
Auberginen måste rostas långt förbi "klar". Det vanligaste misstaget är att ta ut den när den känns mjuk men fortfarande är blek. Sötman och den rökiga tonen kommer först i de sista tio minuterna, när fruktköttet sjunkit ihop och ytan mörknat. En ljus aubergine smakar mest ingenting.
Var generös med oljan från början. Aubergine suger först upp all olja den kommer åt och släpper sedan tillbaka den när cellerna kollapsar. Snålar du i början får du torrt, segt fruktkött, och att hälla på olja i efterhand hjälper inte — då lägger den sig bara på ytan.
Tahinin kommer att stelna innan den blir lös. När tahini möter syra och vatten drar den ihop sig till en tjock klump, och det ser ut som om såsen skurit sig. Fortsätt tillsätta vatten lite i taget och rör — den släpper och blir len. Häll inte i allt på en gång.
Salta tomaterna separat. Tio minuters vila drar ut saft som blir salsans dressing. Saltar du dem samtidigt som allt annat blandas får du vattnig salsa i botten av skålen i stället.
Serveras med bulgur om det ska vara en riktig middag, eller bara med varmt bröd att sopa upp med.